Work in progress:

Reenact: Almstriden, 2008-2010
Video, Photography, performance

Revolutionary moments, as Belli evinces, have an extraordinary intensity, the intensity of living in history, of feeling the power to make one's life and make the world,
the communion between people liberated from the bonds that limit and separate them. 'Revolutionary moments are carnivals in which the individual life celebrates its unification
with a regenerated society.' wrote Situationist Raoul Vaneigem. The question, then, is not so much how to create the world as how to keep alive that moment of creation, how
to realize that Coyote world in which creation never ends and people participate in the power of being creators, a world whose hopefulness lies in its unifinishedness, its openness to
improvisation and participation. The revolutionary days I have been outlining are days in which hope is no longer fixed on the future: it becomes an electryfying force in the present.

(Rebecca Solnit, Hope in the dark- The untold history of peoples power)

Almstriden var något av ett 'moment of madness', ett tumultartat ögonblick i historien där kontrollmekanismerna släppte, makten utmanades, kreativiteten blomstrade och festglädjen
efteråt var outtömlig. Det var ett ögonblick i historien då allt tycktes möjligt.

(Ulf Stahre, Den Gröna Staden)

Ongoing Sketch of the events of 11-12 may 1971:
Texts are from Police reports, massmedia and interviews with protesters.

Colour coding:
Blue: Police report
Black: Mass media reports
Green: Protester 1, Helen Gate
Green: Protester 2, Helena Safström
Green: Alternativ Stad

11-12th May 1971

20.30-24.00
Under eftermiddagen och kvällen hade det tidvis samlats omkring 200 personer i Kungsträdgården, flertalet ungdomar.
Jag informerades om läget per tel till min bostad vid 20.30-tiden och inspekterade personligen platsen 2100.
Vid detta tillfälle fanns som ofta förekommer under varma sommarkvällar c:a 100 personer vid Karl XII torg.
Platsen bevakades enligt min tidigare order av citychefen, bpkom Kalden, och 3 piketgrupper.
Några störningar inrapporterades inte. Fram till midnatt höll jag mig med hjälp av en civilpatrull informerad om utvecklingen,
som fram till denna tidpunkt var oförändrad.
Redan vid elvatiden på kvällen hade ställningskriget mellan almräddarna och polisen pågått. Från början under nära nog kamratliga former med diskussioner och samtal.

24.00-02.00
Utsättningen kl 2400 ägde rum enligt order och grupperna fördelades med huvudparten på olika känsliga platser såsom spärrarna över Arsenalsgatan och planket mellan Almarna och statyn.
Den taktiska uppläggningen i utgångsläget byggde på den förutsättningen att fällningen på framställning av gatukontoret skulle hållas hemlig. Bevakningen begränsades därför från början med
två grupper med bpkom Eklund som chef. Övriga styrkor skulle enligt planläggningen sättas in kl 0255, för att kunna vara beredda ta emot den publik som beräknades ansluta sig efter hand
som fällningen blev känd.Själv uppehöll jag mig från början på ledningscentralen, varifrån jag erhöll detaljerade informationer om läget.

Fram till kl 0100 föreföll det som om händelsen fortfarande var okända för de 100-150 personer som uppehöll sig på Karl XII torg. Från denna tidpunkt och fram till 0130 erhöll jag dock
informationer som sammanlagda klargjorde för mig att det då rådde full allmän information om vad som skulle hända. Jag beordrade därför ut hela avdelningen och begav mig själv till platsen.
Dessförinnan begärde jag att styrkorna på Djurgården och Tunnelbanegruppen skulle hållas i reserv och utryckningsberedda i fordonen och att rytteriet skulle rida mot platsen.

Kl 0110 hade enligt vad jag senare erfarit en stor kranmaskin kört upp på planen vid statyn och börjat maskinmotering. Detta hade blivit signalen för de 150-200 församlade att under högljudda
rop riva bort en bräda i inhägnaden och ofreda kranföraren. Anfallet stoppades av hundförarna och kranbilen körde från platsen, varefter lugn åter inträdde.

Kl 0145 hade avdelningen grupperats och spärrar och bevakning organiserats med tillgänglig personal. Några minuter före två avfyrade man i uppenbart avledande syfte blixtar och andra effekter
utanför avstängningsplankets sydöstra hörn. Enligt någon form av organiserad plan rusade andra smärre grupper fram och rev planket på praktiskt taget hela sträckan mot statyn. Jag bröt då
tillfälligt spärrarna på Arsenalsgatan och personalen beordrades fram som förstärkning samtidigt som reservstyrkor begärdes till platsen. Innan förstärkning hunnit anlända hade folkmassan
under skrän tagit sig in på det förut inhägnade området halvvägs till Almdungen. På mycket kort tid hade folkmassan ökat till omkring 500 personer, ytligt sett var den dominerande massan
s k yrkersdemonstranter, som i olika sammanhang visat anarkistiska tendenser samt många narkotikamissbrukare och ungdomar som vanligtvis driver omkring i city utan märkbar sysselsättning.
På kvällen den 12 maj 1971 kom larmet från Alternativ Stads insmugglade representant i parkförvaltningen att träden skulle fällas samma natt. Uppgiften bekräftades senare av en polisfru, och
telefonkedjan kördes igång. Cirka 2000 personer samlades och polisen hade inte en chans att hindra några av alla dessa att klättra upp i träden. I synnerhet som aktivisterna använde en smart
taktik - ett gäng anarkister i full utstyrsel närmade sig från ett håll, varvid alla poliser rusade dit, och lämnade andra sidan av almarna oförsvarade.

I detta läge upehöll jag mig i tjänstefordonet vid Operakällarens nordöstra hörn, varifrån jag gav order och hade god sikt över hela bevakningsområdet. Eklund hade redan i ett tidigt skede fått
order att föra befälet utmed planket vid statyn. Sedan huvuddelen av reserverna kommit till min plats för ordergivning, begav jag mig till almpartiet med bärbar radio och handhögtalare.
Omkring 50 polismän av de c:a 70 som nu ingick i avdelningen bildade kedja framför demonstranterna, c:a 600. Polismännen fick order att koppla handfattningar och hålla demonstranterna kvar.

På vissa avsnitt kunde demonstranterna efter uppmaning i min högtalare och med hjälp av poliskedjan förmås att flytta sig bakåt några meter. Kärngruppen av demonstranterna, ca 200 hade emellertid
packat sig tätt tillsammans med armkroksfattningar och andra sammanbindningsmetoder, delvis var de sittande.
Ringen kring almarna var så stor att fällningen fortfarande skulle kunna ske utan fara för publiken. Hundförarna, 6 st fick order att hålla sig avvaktande bakom kedjan och 2 hundförare skulle tillse att
ingen klättrade upp i almarna. En yngling hade dock i det första oroliga läget lyckats ta sig upp i en av almarna närmast Operakällaren.
Enligt planen skulle det 'stora anfallet' sättas in klockan två. Vid stormningen revs planket och en yngling lyckades komma upp i ett träd, där han satt tills man vid fyratiden skickade upp en termos
och smörgåsar till honom.

02.00-03.00
Allt var lugnt med undantag för vissa talkörer fram till 0230, då kranmaskinen ånyo kom till platsen från Blasieholmen, c:a 200 av de omkring 700 demonstranterna rusade mot maskinen under
kraftiga rop och skrän. I avsikt att skydda maskinen med förare beordrade jag ryttarna - 1+5 - som uppehöll sig i korsningen Arsenalsgatan/Kungsträdgårdsgatan att bilda skyddsmur omkring
maskinen. Efter 30 sekunder var ryttarna på plats, men maskinen hade samtidigt ånyo kört ifrån platsen. Efteråt inrapporterades till mig att kranbilen med förare utsatts för stenkastning och
annat våld. De tvåhundra återvände till polisspärren, där trycket hårdnade utan att ställningarna nämnvärt rubbades.
Sen så när den här kranbilen började köra runt ett varv så blev det ju ganska stökigt. Sen kom det ju poliser med hästar och det är ju människor ganska rädda för.

Inget nämnvärt hände till 0250, då den förste mannen ned motorsåg visade sig.
Demonstranterna, omkring 800, trängde på ytterligare. Enär det förelåg uppenbar fara för att kedjan skulle brista beordrade jag fram ryttarna till almarna, där de utan att göra chock skulle utgöra
en preventiv skyddsmur närmast arbetsplatsen vid almdungen.
Och så kom de här killarna in som skulle såga så det blev an massa saker som eldade upp stämningen. Sen så satt vi ner på den ena sidan och då var det en sån här polis med häst som försökte att
driva på sin häst och bara började trampa på dom som satt där alltså. Han piskade på hästen så den trampade på människor.

03.00-04.00
Kl 0305 påbörjades trädfällningen med några motorsågar. Demonstranterna började skrika och trängde på kraftigt mot poliskedjan. De slängde grus som formligen regnade mot polismännen
och polishästarna. En del flaskor, ägg, stenar och andra föremål slängdes. Hästarna började bli oroliga, när en häst, med vars hjälp en ryttare försökte hålla tillbaka kärntruppen av demonstranterna,
halkade i en grop omedelbart intill demonstranterna och då även trampade en demonstrant. Trots denna konfrontation med hästen flyttade sig ingen ens en tum bakåt. Jag försökte använda
högtalaren men det gick ej att göra sig hörd. En demonstrant rusade genom poliskedjan och sprang fram och hängde sig i tränsen med hela sin kroppstyngd. Ryttaren använde sin ridpiska
mot angriparen, dock utan resultat. En polisman kom till hjälp och tilldelade angriparen ett antal betongslag, varvid denne till sist släppte taget och nödvärnshandlingen omedelbart upphörde.
Demonstranterna bröt ett hål i östra flygeln och rusade fram mot almarna. En demonstrant angrep en arbetares såg. Ett tiotal klättrade upp på Tehusets tak. Några personer inne i deomonstranthopen
hade beväpnat sig med plankor och brädstycken, situationen var besvärlig och kunde snabbt försämras med risk för allvarliga personskador såväl arbetare, polismän som demonstranter.
Det talas ingenting om själva polisbrutaliteten som jag upplevde. Jag skrek när den där killen som senare slog mig började höja batongen och slog. För han slog vilt omkring sig.
Jag såg inget ansikte. Jag såg bara batongen och så var det grus och så vidare i luften.
Det var klockan tre, när gatukontorets mannar startat sina motorsågar och satt dessa i träden, som anfallet kom. De sex polishästarna och hundarna som skulle skydda arbetarna kunde inte stoppa alla
som sprängde poliskedjan. Med alla medel försökte man stoppa sågarna. Polishundarna gläfste efter de aktivaste. Demonstraanter hängde sig i ett hästbetsel och fick slag av ridspön och batonger.

I detta läge hade jag två val. Antingen att beordra allmän dragning av batongerna och med hjälp av hästarna beordra skingring av demonstrantmassan eller att kräva att arbetet med fällningen avbröts.
En skringing skulle enligt min bedömning ha krävt grov våldsandvändning och ha resulterat i personskador och med hänsyn till läget dessutom för misslyckat resultat. Med handen gav jag därför arbetsledaren
tecken till avbrytning varpå arbetet omdelbart upphörde och motorsågarna tystnade. Demonstranttrycket släppte efter och kastningen mot polismännen avmattades och upphörde. Händelserna utvecklades
mycket snabbt och fällningsarbetet upphörde redan efter 5 minuter eller c:a 0310. Då fanns omkring 1000 männiksor på Karl XII torg. Från min plats kunde jag inte se några nyfikna i ordets rätta bemärkelse
utan nästan alla församlade verkade ta aktiv del i demonstrationen, även om kärntruppen begränsades till några hundra.

Platschefen ing. Ström var överens med mig om att arbetet ej kunde fortsätta och arbetarna återgick till sina arbetsbodar. Med undantag för den brustna flygeln hälls poliskedjan intakt, men då det inte längre fanns
något motiv att nu skydda almarna och Tehuset gav jag order till polispersonalen att bryta demonstrantspärrarna och återsamlas till sina platser i utgångsläget, vilket skedde kl 0320. Detta resulterade inte i några
panikrörelser eller andra särskilda aktiviteter från demonstranternas sida, men endast klappade händerna och skrek bifallsrop. En del ynglingar rev ner ytterligare några avstängningsplank.

Platschefen ing Ström var överens med mig om att arbetet ej kunde fortsätta och arbetarna återgick till sina arbetsbodar. Med undantag för den brustna flygeln hälls poliskedjan intakt, men då det inte längre fanns
något motiv att nu skydda almarna och Tehuset gav jag order till polispersonalen att bryta demonstrantspärrarna och återsamlas till sina platser i utgångsläget, vilket skedde kl 0320. Detta resulterade inte i några
panikrörelser eller andra särskilda aktiviteter från demonstranternas sida, men endast klappade händerna och skrek bifallsrop. En del ynglingar rev ner ytterligare några avstängningsplan.
Kl 0415 fick ryttarna återvända till stallet och reservstyrkorna jämte hundförarna upplöstes efter att ha återsamlats på riksplan. Dessförinnan hade huvuddelen av 'publiken' lämnat platsen och kvar fanns c:a 300 av
de mest aktiva inom demonstrantgruppen.
Klockan fyra på onsdagsmorgonen lämnade de närmare hundra poliserna almdungen i Kungsträdgården. Då had demonstranterna tagit sig upp på tehustes tak och klättrat upp i träden.
Polisen som bara en timme tidigare varit utsatt för regelrätt anfall av dem som ville rädda almarna ansåg inte att man kunde göra mer.
När polisen sedan drog sig tillbaka städade man bort resterna av gatukontorets plank och började förbereda dagens aktiviteter.

När stridslarm och motorsågar tystnat tidigt på onsdagsmorgonen sedan Alternativ Stad och deras sympatisörer tillfälligt lyckats rädda de numera riksbekanta almarna i Kungsträdgården
i Stockholm bröt en nära dygnet lång segerfestival ut i parken. Kulmen nådddes på onsdagskvällen när Operakören spontant steg ut på Operans takterras och sjöng almarnas lov för
tusentals fetsyra öron.

12th May 1971

Under den tätnande sommarskymnningen i Kungsträdgården utspelade sig scener som fritidsförvaltningen i Stockholm tidigare bara kunnar drömma om. Parken förvandlades till en stockholmarnas park
där folk umgicks; lyssnade på musik och hade trevligt. Tisdagnattens våldsamheter föreföll då som ett overkligt minne. Artister som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström Och Anders Linder ställde upp
spontant och sjöng från en tillfällig estrad som rests under de just nu vackert vårskira almarna.
Därmed var matchen vunnen. Med det stöd aktionen hade mobiliserat före striden var det omöjligt att gå fram med ännu större våld från myndigheternas sida, och de tvingades ge upp.
Därefter utbröt en veckas ockupation med folkfest tills Stadshuset meddelade att man hade gett upp försöket att fälla träden och riva cafét.

_____________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Waterfall-Encounter, sep 2008-2009
sound, video installation

Sketches: